Inte just här för då var jag bara 1 månad med farmor, men lite senare när jag kröp omkring på golvet i blöjor bakom soffan medan mina föräldrar tittade på den nya televisionen. Jag hittade 2 skruvar i soffan som jag började lirka med.

Jag fick flera år senare höra att de inte förstod hur jag kunde ha fått ut 2 infällda långa skruvar ur soffan men jag minns att de inte satt så hårt i soffan och sedan hittade jag 2 fina hål i väggen på bilden vid radioapparaten som jag provade att sätta skruvarna i.

Det som hände sedan har jag inget minne av men tydligen har jag kommit ut studsande på blöjorna framför tv'n.

Men jag började med saker redan tidigare, jag fick ju tänder redan när jag föddes och en gång när jag ramlade ner för trapporna slog jag ut en tand.

Mamma ringde genast till sjukhuset och berättade att jag slagit ut en tand. "hur gammal är han" frågade hon i telefonen,        "7 månader" sa min mamma.

"7 MÅNADER" skrek hon "HAR HAN TÄNDER".

Jag vet inte hur gammal jag var men jag kunde i alla fall gå, Yvonne hade ju astma och allergi och hade mediciner. jag hade en gång halsat en av hennes flaskor i köket och tydligen trodde alla att hon hade glömt flaskan framme, men så var det inte för jag minns att jag drog ut kökslådorna som en trappa och kom upp på köksbänken så jag kunde hämta medicinflaskan i köksskåpet. Det blev i alla fall magpumpning.

Har också en gång dragit ner en kastrull hett vatten över mig från spisen när jag var riktigt liten. Det har jag inte mycket till minne av men minns att när man tittade noga på min bröstkorg när jag var i 10 års åldern så såg man att ena halvan var lite ljusare av brännskador.

De på sjukhuset frågade mamma om jag var första barnet. Mina två äldre syskon hade ju aldrig haft samma intresse att "upptäcka/undersöka" saker, så hon var inte riktigt med på noterna för mig. Hon sa att jag måste fått det av hennes äldsta bror som var lite av uppfinnare/upptäckare uppe i Norrland. Han bar bl.a. ut moraklockan i skogen och plockade isär den för att se hur den fungerade.

Efter en liten tid och ytterligare några händelser tyckte de på sjukhuset att min mamma skulle köpa klippkort åt mig till sjukhuset.

Jag minns väl precis när jag lärt mig gå, då var jag med mina föräldrar i Vällingby Centrum och gick in sakta genom stora glasdörrar till ett varuhus, det var kanske Domus. När vi till slut kommit in stannade jag ett tag och tittade runt och skulle sedan ta min pappas hand som var bredvid mig, trodde jag, för när jag precis skulle ta handen så tittade jag upp och såg manshänder med svarta handskar och samtidigt såg jag att mina föräldrar hade gått fram en bit, och min mamma som knackade till min pappa med armbågen samtidigt som hon log mot mig när jag höll på att greppa en annan mans hand.

Min pappa höll flera gånger på att få hjärtsnurp för min skull. Jag är ju sedan födseln väldigt stor djurvän och har flera gånger kunnat prata med djuren genom bilder, både vilda och tama djur och framförallt med ett par katter som haft någon form av problem.

Ända från det att jag just kunnat gå och min pappa höll mig i handen när vi skulle gå in i en butik så hände det ofta att man stötte på hundar som var kopplade utanför butiken, det kunde ofta vara stora hundar som schäfer som visade tänderna, och då rörde jag mig alltid framåt så fort jag kunde med utsträckta armar och sa vov vov och kramade om dem, och det slutade alltid med att de viftade på svansen.

Minns mycket väl min första dag på dagis. på den tiden fanns det inte många daghem, i Råcksta fanns det väl bara det här. På den tiden lämnade man ju bara in barnet första dagen och gick iväg till jobbet. Vet inte om jag var 2 eller 3 år, men jag minns väl när min mamma lämnade in mig på den minsta barn avdelningen, som var den första byggnaden från höger och log mot mig och gick ut. Sen ställde de fram några löjliga träklossar på golvet som var runda, fyrkantiga eller trekantiga som man skulle slå ner i en träplatta med hål i olika former med en träklubba. Jag bankade ner dem med träklubban och grät så högt jag kunde hela den dagen. Efter ett par år var det tvärt om, när min mamma hade hämtat mig gick jag tillbaka till dagiset, fast det var 300-400m att gå, och korsa "stora" vägen, till dagiset, och hängde utanför staketet för att vara med mina kompisar.

Vi hade lite smalare yta mellan Kök och matrum, och en gång drömde jag att jag kunde komma upp till taket genom att jag stäckte ut armarna åt ena hållet på väggen och pressa fötterna mot linneskåpet på andra sidan.

När jag vaknade var jag tvungen att prova om det gick, och det gjorde det, så när jag var uppe i taket med utsträckta armar och ben så ropade jag på mamma.

1959-1963

Vi hade mycket natur runt oss och fick från väldigt tidig ålder röra oss väldigt fritt på stora avstånd men jag minns tydligt när jag som väldigt, väldigt liten knatte fick för mig att jag skulle rymma eller var det att upptäcka världen lite tillsammans med min granne Kicki som var nästan 1 år äldre än mig, minns inte om hon hade lite större cykel men jag trampade på min lilla trehjuling med plåtflak och trampor fram vid hjulet.

Minns när jag tittade ner på tramporna när vi svängde höger vid stora vägen.

När vi kom till en återvändsgata såg vi en polisbil svänga in och vi kastade ifrån oss cyklarna och gömde oss i buskarna.

Vi fick, när vi kom hem höra att det var oss som polisen letade efter.

På den här tiden var det inte all ovanligt att barn hade kniv på sig och ibland tändstickor eller yxa, hade t.o.m. ett stilett under en period.

När Kicki och jag något år senare var i skogen i närheten började jag elda i gräset vid en sten (minns exakt hur det såg ut) Kicki stod snett bakom, men gräset var torrt och högt så det spred sig snabbt runt stenen och vi försökte släcka men det gick så fort så till slut sprang vi.

När vi kom hem till mig och stängde dörren så skrek Kicki direkt "CLAES HAR TÄNT PÅ SKOGEN"

När vi kom tillbaka till skogen med mina föräldrar så hade alla boende i närheten ryckt ut med hinkar och slangar och lyckats släcka elden.

När jag var högst 5 år skulle mina föräldrar åka iväg ett ärende så de lämnade mig hos farmor och farfar. De hade flera gäster hemma som min farmor ofta hade. När mina föräldrar slutligen kom och hämtade mig fick de höra från farmor att jag hade gråtit mycket. När vi kom in i bilen tittade jag med glad min ner i näven full med kronor och sa, "nästa gång ska jag gråta ännu mer".

Jag har också en händelse som jag minns starkt när jag tror att jag inte var mer än 5 år när jag åkte en Ålandstur med min mamma och pappa. På den här tiden var Ålandsfärjorna betydligt mindre än idag så om det var vågor som var 4-5 meter höga så var det inte så att färjorna bröt igenom vågorna utan de rullade med vågorna och det var just vad som hände oss. Det kom vågor så toaletterna var fulla av folk som låg och spydde, om man gick trapporna upp så gick trappan nästan rakt upp emellanåt. Matsalen som vi satt i efter ett tag satt folk och spydde överallt, själv stod jag på en soffa och hängde vid ett litet runt fönster och ropade "Pappa pappa, nu kommer en ÄNNU större våg" och så hörde man hur alla spydde i matsalen.

Våran familj åkte ibland ut på kamping och tältade, ibland längre, ibland bara till kampingen i Kalmarsand i Bålsta,. Badstranden finns kvar där idag men inte kampingen, de har byggt där idag.

Vi brukade ibland åka till Gusum till våran släkt, bl.a. min syssling Elisabeth som var 7 år äldre än mig men jag gillade henne, hängde ofta på hennes hals.

Jag har ju aldrig varit minsta höjdrädd vilket också visar sig mer i framtiden men det började redan här hemma. Det finns väl inget fönster inklusive det lilla badrumsfönstret och det lilla vindsfönstret på gaveln som jag inte hängt ut genom i armarna, och vi var ofta uppe på taket och sprang, även på lägenhetstaken 4 våningar upp.

Min mamma höll på att bli vansinnig på att jag alltid kom in i huset när jag var ensam fast jag ofta glömde att ha med mig nyckel.

Det började med en vanlig glasspinne för att öppna låset. När de fixade så att det inte gick lyckades jag alltid få upp ett källarfönster. När inte det gick tog jag mig upp på balkongen på baksidan och tog mig in genom balkongdörren. Så småningom stoppade de även det och då fixade jag en stege och tog mig in genom det lilla vindsfönstret. Nåja så småningom fick jag lära mig att ta med nyckel ut.

En gång när jag höll på att klä av mig på kvällen när jag skulle lägga mig så kastade jag upp en strumpa i luften lite framåt som jag försökte fånga sedan men halkade och föll med hakan mot en spetsig vass gammalt skrivbordshörn.

Ilfart till sjukhuset och jag minns den gröna duken med hål i som de la på mitt huvud när de sydde ihop mig. Det ärret på hakan går aldrig bort.

En av mina barndomsvänner Eva bodde på andra sidan av "Stora stenen". hon var mycket yngre än mig, 10 dagar, men hon har väl alltid varit lite mammig trotts att hon inte var äldsta syskon. Vi byggde en grankoja ungefär där den här bilden på stora stenen är tagen och hon var mamma och skulle laga mat, vi hade någon yngre kompis som var med och var barn, hon hade lärt sig av sin pappa att det fanns långsmala blad som växte där på marken som man kunde äta, så vi andra skulle gå ut och plocka dem medan hon förberedde det andra till maten sedan när hon lagat maten serverade hon oss bladen på små tallrikar.

När jag gick på dagis jobbade min mamma som telefonist på Ernst Nilsson Volvo i Alvik som låg på höger sida om stora vägen om man kör mot stan, upp på sidorampen. Jag cyklade dit som 5 åring vilket idag är väldigt svårt att förstå, dels är det väldigt lång från där vi bodde i Råcksta och sedan måste man korsa stora vägen på slutet, fast det var inte alls så mycket trafik på den tiden.

Jag hjälpte min mamma att koppla linjerna i rätt hål och även med rörposten som kom smällande ner i en behållare. när jag skulle gå kom chefen in och gav mig ett litet brunt lönekuvert. det låg 1 krona i den, min första krona jag tjänat, synd att jag inte sparade den.

I min familj hade jag pappa Karl som var Taxiägare, min mamma Nora som var konstnär, min storasyster Yvonne 8 1/2 år äldre än mig och min storebror Kent som var nästan 7 år äldre.

Min storasyster hade astma och låg ofta på sjukhus men vi cyklade ofta till Ängbybadet tidigt på morgonen eftersom vi kände badvakten där "BadPelle" som var granne med våran farmor och farfar på Islandstorget. så jag lärde mig och simma vid 5 års ålder.

En väldigt tidig morgon när jag var med honom ute på bryggan och tog morgontemperaturen som de alltid satte upp på ingången till alla badgästerna mätte han 24 C. Det skriver jag aldrig, sa han, då kommer det så mycket badgäster att man inte kan gå på stranden, han skrev ner temperaturen lite.

Annars var det så att jag aldrig fick vara med min bror ute, hans kompisar fick jag vara med ute men inte när han var med utom 1 gång, det var när jag hade en kompis som hade en storebror som var kompis med min bror. En dag sa de att de skulle cykla till Hässelbybadet, då sa min bror att vi inte fick följa med, men då sa min kompis bror "det är klart att de ska med" jag har faktiskt några minnesbilder från den dagen på stranden fast jag inte var gammal.

I övrigt var det så hos oss som växte upp runt "STORA STENEN" på bilden att vi var mycket i naturen, hade ofta med oss lösa hundar och alla åldrar och kön var välkomna som på bilden.

En av bilderna föreställer när jag åker flygande mattan på Gröna Lund sittande i min pappas famn, hörde att de straxt efter det satte åldersgräns på att åka flygande mattan.

Min första tjej kommer jag inte ihåg vad hon hette, jag var nog 5 år då och det var Kicki som hade tagit mig till henne på gården/baksidan till Gudmundrågatan 8 eller om det var 10. Hon hade nämligen låst sig ute och jag tror även att det var så att hon hade ett lilla syskon som låg där inne och Kicki visste ju att jag alltid brukade ta mig in överallt.

Det var ett fönster som var öppet till henne på andra våningen så jag kunde klättra upp för stuprännan och ta mig in och låsa upp. Det som jag minns speciellt efteråt var att vi gick runt lyktstolpen på parkvägen hemma hos oss i olika riktningar och ena armen höll i stolpen, varje gång vi möttes så pussades vi. Sedan när jag började i första klass när jag var 6 år fanns hon inte där men kom in i våran klass senare, men efter en tid försvann hon, vet inte vart, tror hon flyttade.

Några tidiga händelser i mitt liv som jag minns väldigt väl. Kicki, som jag pratat med en gång för inte så länge sedan, vill väl inte riktigt känna igen det men hon var alltid ute efter mig när vi var små. En sak som Karin och jag brukade skoja om efteråt var när vi stod utanför Kickis tomt och var väl ungefär lika gamla som på bilden i fotogalleriet när Kicki och jag står där, så säger Karin plötsligt till Kicki "du får inte tycka om Claes". Då sprang Kicki skrikande och gråtande hem "mamma, mamma, Karin säger att jag inte får tycka om Claes". Hon brukade säga att vi skulle gifta oss när vi blev stora man jag sa att jag inte ville det, då sa hon att "jag kanske blir jättesnygg när jag blir stor",. Jag tyckte att det här höll på hur länge som helst men så här efteråt så vet jag att det slutade innan jag var 10 år för då, när vi tältade började hon nog intressera sig för Blomman.

Det finns väl enstaka saker som Eva vill kännas vid att hon har gjort som liten men jag minns tydligt att det var hon. Som när vi var några väldigt små ungar, som var på andra sidan vägen ganska nära där Eva bodde, alldeles vid stängslet till Beckomberga sjukhus och hade fått för oss att vi skulle skoja mad att lifta. Det var ju ingen som stannade för så små ungar och vi skulle gå därifrån, men Eva och en till kompis släpade efter. Då hör vi plötslig ett tjut och när vi vänder oss om så har de liftat en gång till och en bil stannade och öppnade passagerardörren åt dem. Leif (Evas lillebror) och jag hade ibland nickövningar med fotboll med deras pappa utanför deras tomt, jag minns tydligt pappans röst och vad han sa. Vi var ofta vid gungorna nedanför skogen vid branta backen. När Eva gungade ganska häftigt en dag och däcket höll på tippa runt så höll Eva på att slå sig rejält och skrek till. När någon frågade vad hon gjorde så skulle hon visa vad hon höll på att göra men den här gången gjorde hon det, ramlade av och slog sig rejält. Eller när Eva som hade långt hår under en tid när hon var liten. En dag när hon klippt sig kort och kom hem till mig med en kompis och ringde på för att visa upp sig, men hon ville inte visa hur kort hon klippt sig så när jag tittade ur genom ett fönster en våning upp så hade hon gömt huvudet under jackan på kompisens baksida. När kompisen flyttade sig åt sidan så skuttade hon efter.

En kompis jag hade ett tag och jag var ute och knackade dörr för att försöka samla ihop glasspritflaskor för att panta på systembolaget som man kunde göra på den tiden. Vi hade en tvillingbarnvagn med oss eftersom han hade småsyskon som var tvillingar, det gick ganska bra men när vi kom till ett hus, det var de som bodde mittemot Eva, så öppnade ett medelålders par, jag tror inte de hade några barn, och när de hörde att vi samlade tomflaskor sa han, "kom med här" så ledde han oss ner i en mörk källare, (man kan idag undra om man verkligen ska följa med så) och så öppnade han en garderob där och det fanns tomflaskor ända upp till taket, tvillingbarnvagnen räckte helt plötsligt inte till så vi fick gå fram och tillbaka flera gånger.

Jag var ju väldigt stor djurvän även om jag kanske alltid visade det så tydligt för mina kompisar när jag var liten, och visst gjorde jag en del dumma saker också på en del vänners initiativ. En dag fick vi för oss att vi skulle klättra upp på tallkronan och undersöka kråkboet, och då menar jag den som ligger allra högst upp ovanpå kronan, finns det någon som kan förstå hur svårt det är att komma allra högst upp på de svaga grenarna i tallkronan. Vi hade tagit på oss cyklop för att de inte skulle picka ögonen på oss, till slut var det väl bara jag som kom upp, men jag kom upp och efteråt kom det en man som bodde intill skogen och tackade oss, han hade sett vad vi gjort sa han, han trodde väl att jag hade kastat ut äggen.

Jag har ju när jag blivit äldre ofta fått höra om min hörsel och syn. Min syn fick jag ju höra om redan på mitt första jobb som bagare, och kunde läsa recepten som satt en bit borta på väggen, många har också varit irriterade hur det kommer sig att jag inte har glasögon fast jag är över 60 år. Men min hörsel började jag höra om mest när vi jobbade på stora kontorslandskap, och jag kunde höra vad de sa om mig eller andra saker som jag inte skulle höra, tvärs över kontorslandskapet trotts att det var andra som pratade emellan. det var nästan så att de började undra om jag inte kopplat en mick under skrivborden kopplat till min handsfree.

När jag minns tillbaka på när jag var liten så var det nog så också med bl.a.. kompisar på håll att jag kunde höra en del saker som egentligen inte var ämnat för mig, men jag tyckte inte det var något konstigt då.

1964-1967

I lågstadiet fick jag något i halsen så att jag plötsligt knappt kunde andas, Jag var 8 år och minns att min pappa fick bära in mig i famnen i sjukhuset för jag kunde inte stå eller sitta men jag kom snabbt in på ett rum. Läkarna tittade först om jag hade ett fiskben eller något sådant men kom sedan fram till att jag hade en utväxt av en köttbit som var lika stort som ett körsbär.

De gjorde ett hål i halsen och satte in ett rör så jag kunde andas sedan fick jag vara kvar ett bra tag. Har idag hört vad de kallar den sjukdomen men kommer inte ihåg det men läkarna på öron näsa hals säger att man idag vaccinerar mot det. När jag till slut kom hem den sommaren hade jag ett plåster på halsen och jag kunde inte prata utan att hålla med ett par fingrar på plåstret, Det ärret är fortfarande väldigt tydligt.

Vi var ofta uppe i kraftledningsstolparna, men en gång var jag själv så långt upp det bara gick att klättra, och det var precis att kropp och huvud fick plats. Kraftledningarna var väldigt nära på sidorna om mig och plötsligt hörde jag ett ljud som jag tror inte så många varit med om.

Vroom VRooOMMM VVRROoooOMMMMM lät det runt mig och jag kände faktiskt hur spänningen sökte mig så jag vände snabbt ner.

Har efteråt förstått att jag var nog bara någon sekund från döden den gången.

En annan gång när jag var med en kompis på våran uppfart och skulle kapa av ett rep med en stor armé fällkniv som jag köpt på Ö&B, på den tiden låg Ö&B bara på ett ställe, i Solna och var ett ställe som man mest kunde köpa gamla saker från armèn, och att den fällkniven var stor är inte något som bara sitter i mitt minne, jag har fortfarande kvar den.

Hur som helst så skulle vi kapa repet och min kompis höll det med utsträckta armar medan jag tog i med alla krafter med båda armarna för att kapa repet och givetvis med eggen uppåt.

Plötsligt satt kniven med stor kraft nästan mellan ögonen, i början på vänster ögonbryn. Jag sprang in och skrek till mamma att jag fått en pinne mellan ögonen. Hon såg givetvis att det inte kom från någon pinne men sa inget utan lappade ihop mig så bra hon kunde. Ärret finns fortfarande kvar efter 60 års ålder fast man måste numera titta väldigt noga för att se det.

Det var ganska stora avstånd vi rörde oss för våran ålder. Hade kompisar i Solhem i spånga, cyklade hem och åt middag och tillbaka igen, närmare 1 mil. Det fanns flera ödehus som vi ofta var vid, konstigt att inga grannar sa något? fanns också en gammal scouthus i skogen som vi var vid.

Ett annat ställe jag var vid var en gammal nedlagd järnvägsstation i Sundbyberg, om det var Bällsta eller Sundby? en sport var att stå nära spåren vid perrongen och vänta på tryckvågen när expresståget kom.

Däremellan fanns myrskogen, därinne fanns en cykelcrossbana, och också en stor grop i marken på ett annat ställe i skogen som vi brukade bygga koja i. Det fanns små fönster ovanför kanten på gropen så man såg grusvägen nedanför, och så hade vi en plats att ha eldstad i.

En dag såg vi en bil som kom sakta smygande där nere på vägen, det hade blivit mörkt ute och vi eldade på ganska bra där inne. När bilen vände slog de plötsligt på en strålkastare på taket mot oss, då såg vi att det var en polisbil med strålkastare på taket, en sådan som de kunde röra i sidled. Oj vilken fart det blev på oss upp ur kojan och genom hela skogen, vi hann ju inte släcka elden så hoppas det gick bra för polisen, men vi var där någon gång senare och såg att de hade släckt med en pulversläckare tror jag, Det fanns också stora avloppsrör i marken i närheten som man ibland kunde gå in en bit i.

Vi klättrade in ett antal gånger till Beckomberga, men en gång klättrade vi in till Bromma flygplats vid landningsbanan, och la oss i gräset där de på den tiden ganska stora planen landade.

Eva kom en dag hem till mig för att visa upp sin nya byxdress. Det hade väl blivit lite inne med det har jag för mig, och jag har väldigt tydliga minnen från hennes ansikte när hon var så lycklig när hon poserade i olika positioner för att visa sin ljusblå byxdress med vitt blommönster. Annelie bredvid hade en likadan fast mörkblå.

När jag var 7-8 år började plötsligt Eva att intressera sig för mig lite, och när jag och en kompis mötte henne med en av hennes tjejkompisar vid stora stenen så sa hon saker till mig som jag tyckte var lite pinsamt vid den åldern. Min komps och jag fortsatte en liten bit och mötte Blomman med en annan kompis, de frågade vad det var när min kompis höll på larvade sig och jag berättade vad Eva sagt. "Menar du min tjej Eva" frågade Blomman. Av någon anledning blev det så att Blomman och jag lämnade våra kompisar och fortsatte själv och pratade, jag svängde om helt och det slutade med att vi hamnade i Tobaksaffären på Gudmundrågatan och ringde från telefonautomaten där inne till höger vid ingången till Eva.

Vi var mycket tillsammans allihopa efter det och ett ställe vi ofta var på är i dungen som nästan var som en insynsskyddad koja eller rum. Där lekte vi bl.a. sanning och konsekvens, fast vi kallade det senap eller ketchup. Då var det så att när någon skulle göra en konsekvens skulle de andra hålla för ögonen. Första gången jag skulle göra konsekvens så var det att pussa Eva och jag var väl ganska nervös och alla höll för ögonen, jag pussade och direkt hörde man Blomman, "Haaha han gjorde första i luften.

Ett par år senare sov vi i tält en helg på min tomt, jag Blomman som var 1 1/2 år yngre än mig, Kicki som var 10 månader äldre och Karin som var 1 1/2 till 2 år äldre än mig. Eller sov, vi sov väl inte så mycket, vi var ute väldigt långa sträckor, bland annat var vi vid Kaananbadet som var en ganska bra bit att gå till. När vi gick efter klipporna vid Mälaren hörde vi ett plaskande från strandkanten, när vi kom fram var det en ganska stor gädda i en bergsklyka som jag tog upp med händerna, "den måste vara sjuk" sa jag och släppte ner den i Mälaren igen och just då såg jag gammelgäddan alldeles framför, det var den som hade jagat in den.

När vi väl kom tillbaka till tältet låg Blomman och jag länge och kände Karin på brösten, hon hade ganska stora bröst och vi tyckte att vi var ganska stora, jag hade väl idag trott att vi var äldre än vi var med tanke på allt vi gjorde den natten om det inte var det att jag vet på dagen hur gamla vi var. Det var nämligen 3 September 1967, natten för högertrafikomläggningen, jag var 10 år och Blomman 9.

Klockan 02:10 nästan 3 timmar för tidigt rev vi ner ett par vägmärkspilar från vänster till höger, vi fick för oss att vi skulle hjälpa dem lite eftersom vi trodde att de hade missat det. Just när jag var på axlarna på någon och rev ner ett vägmärke på Gudmundrågatan kom Karins pappa hem från jobbet och sa till oss "vet ni vad det kostar om de upptäcker er, 400 kr" men han sa inget om att vi småungar skulle gå hem.

En kompis (kommer inte ihåg om det var Janne) och jag gjorde livsfarliga saker i vattnet också. Vi simmade ju ibland ut förbi länsarna som man inte fick göra på badplatserna, men en gång simmade vi över farleden på Ängbybadet eller om det var Kaananbadet där det kunde komma fartyg, nästan till andra sidan.

En gång när jag dök flera meter ner utanför den bryggan som gick längst ut hittade jag en silverring med en grön stor sten eller pärla på. den var lite tillknycklad men det var en riktig silverring med stämpel. När Eva såg den ville hon låna den och gick mycket och beundrade den på sitt finger. När jag ville ha tillbaka den sa hon "Nej jag kan väl få den" nej sa jag fast jag fick inte tillbaka den. Det där pågick några dagar och till slut fick hon den.

Det var inte konstigt att för små barn köpa ut något som idag betraktas som vapen. Pilbågar både gjorde jag och köpte flera som jag övade mig med i skogen. När jag sedan i övre tonåren på Gröna Lund var mästare på att skjuta med pilbåge var det många som jublade och det blev flera priser, men han blev inte glad när jag sköt en pil i min tavla medan han hämtade pilar från tavlan bredvid. Kastknivar köpte jag också som vi övade med i skogen.

1968-1974

Blomman och jag hade en kompis vars pappa var yrkesofficer. Han hade flertal vapen hängande på väggarna och även ammunition utan att vara inlåst, det var andra tider då, Våran kompis snodde ammunition och vi gjorde vad vi kunde för att de skulle brisera mot stenarna i skogen. Jag tror att Blomman höll på att bli träffad av en kula eller om det var att den träffade lite i handen, kommer inte ihåg, men vem som helst av oss kunde ha fått en kula i oss.

Jag undrar när vi fick åka till Gröna Lund utan vuxet sällskap, det var ganska långt att åka kommunalt och vi tog alltid färjan och var där ganska ofta. Vi kan inte varit 12 år för vi gick in för halva priset första åren och hade man med sig 20 kr. så kunde man ha en riktig helkväll och åka mycket saker, men efter ett par år klarade man sig inte om man inte hade 40 kr.

På den här tiden pryade (som det hette då) vi redan i 7:e klass 2 gånger. årskursen under ändrade de det till 9:e klass. Jag var bara 12 år när jag först pryade i sportaffär på Fridhemsplan. Där kunde man handla jaktvapen och ammunition på den tiden som jag fick vara med chefen och hantera på nedervåningen.

Andra gången pryade jag på Skansen. Det var en kille från en annan skola som kom samtidigt som jag. "Bara vi inte hamnar hos elefanterna" sa han, och det är klart att det var det vi gjorde, jag har för mig att han inte kom tillbaka sedan. Det var Fatima som var äldsta elefanten, Gobi och lilla Neu som var 3 år. Neu var ganska lekfull så man fick passa sig för henne. Man fick lära sig att inte lägga ifrån sig spadar eller grepar, man skulle passa sig för att stå vid väggar för då kunde man bli pressad mot väggen, och om de kom springande mot en när man var ute så fick man inte springa utan bara vika åt sidan. Och om man hamnade i någon pressad situation så skulle man slå mot snabeln, för det var enda stället som de överhuvudtaget kände något.

När vi var ute allihopa och då var det också med 2 tjejer från djurvårdarlinjen så såg jag lilla Neu som skulle leka med oss och det var lite halt ute eftersom det var vinter. Han tog sats mot oss 3 och tjejerna från djurvårdarlinjen sprang skrikande mot dörren, men jag vek bara åt sidan som jag lärt mig. Då bromsade Neu men halkade så hon höll på att ramla mot mig. Lite senare var det 2 unga djurvårdare på elefanthuset som sa att jag skulle ge Fatima ett bananskal, de hade stoppat i senap i den men det visste jag inte då och Fatima glömde inte det så när jag senare var nere i vallgraven och städade inomhus, så var det stor publik på andra sidan. Plötsligt såg jag Fatima suga och suga massa vatten från hon vid mig på andra sidan. Jag anade vad hon var ute efter så jag hann vika åt sidan när hon sprutade mot mig så hon träffade halva publiken istället, och den andra halvan skrattade. När jag slutligen var klar i vallgraven så gick jag upp för stegen som var monterad vid den vågformade väggen och då kom Fatima snabbt och pressade mig in i väggen. Jag slog så hårt jag kunde mot snabeln flera gånger och till slut så släppte hon.

Vet inte riktigt när vi började tjuvröka riktigt men det var kanske vid 12 års ålder, kanske lite tidigare och det var lite av varje, cigaretter, cigariller, pipa och även snus. Första gången jag drack sprit och råkade ut för min första fylla var vid 12 års ålder efter att en kompis snott ett par kvartingar Explorer från sin pappa. Jag kom hem den dagen och tog mig med möda upp för trappen till sovrummet samtidigt som jag sa att jag mådde illa. Hon måste sett hur det va ställt men sa inget utan hämtade bara en hink till mig.

Det pratas ofta om att droger och liknande bara går ner mer och mer i åldrarna, men jag vet inte riktigt om det är sant, det är bara det att det inte pratades om det förr i tiden. Jag vet bl.a. en kille som var något yngre än oss som hade provet på en del saker när han var 12 år. Själv har jag 1 gång provat röka brass. Det fanns plattan på T-Centralen där folk köpte brass och annat mer öppet än idag, men sedan fanns det också något vid Blackebergs tunnelbana som brukade kallas lilla plattan. Dit kommer vi ett par småkillar på max 14 år och de kommer fram genast och vill sälja brass åt småkillarna, en liten bit i en tändsticksask för 10 kr.

Till nyåren brukade det inte vara så svårt på den här tiden att köpa ut smällare, även om man inte fyllt 15 år, så vi brukade väl ha ganska mycket smällare en bra tid innan. Och visst gjorde vi flera tokiga och rent livsfarliga saker. Minns att en smällare smällde alldeles ovanför mitt huvud. En gång gjorde vi något riktigt tokigt, tejpade ihop flera smällare och laddade dem i en plåtburk så att det blev väl egentligen en bomb.

En dag hade de ställt ut flera stora gamla tvättmaskiner utanför Råckstatvätten som de bytt ut. De var så stora inuti trumman att man nästan kunde stå raklång i dem. Då kom vi på en ny sport att man skulle lägga in en prilla och gå in i trumman medan en annan satte full fart på trumman och stängde luckan.

Vi var väldigt mycket på bygget av Råcksta sjukhus och gjorde många dumma saker. Gjorde många lekar då vi klättrade mycket och hoppade från höga höjder, konstigt att jag aldrig brutit ett ben i kroppen, det värsta som hänt var när jag stukade foten lätt när jag hoppade ner en bit upp på andra våningen av staketet runt stora fotbollsplanen som hade lite högre staket ner i en väldigt liten hög av snö.

Vi snodde också dumt nog ett par walkie talkie. Men en dag när Peppe och jag var uppe i lyftkranen som gick rakt genom hisschaktet i den 10 våning höga byggnaden och en bra bit upp till så stod vi ute över vikterna som svängde ut på sidan om byggnaden och så såg vi att vikterna hade metallöglor på utsidan.

"Törs du klättra ut på de där" frågade nån av oss, "om du gör det så gör jag det" sa den andra och så klättrade vi, kanske närmare 20 våningar upp i luften.

När jag var 13 lyckades jag köpa ut en luftpistol i Råcksta Torg, jag tror det var Färghandeln eller om det var bredvid. när Blomman och jag höll på leka med den så hamnade vi i källargången till Konsum och flera tjejer som sprang skrikande och låtsades vara rädda när jag hade luftpistolen. Dumt nog råkade jag avlossa ett skott snett framåt uppåt och den kulan hade tydligen studsat på vägg/tak och träffat Eva på kinden. som jag alltid gjorde i den åldern så visade jag aldrig mina känslor vad jag egentligen tyckte om att den som jag gillade mest hade blivit träffad på kinden, men jag har aldrig förlåtit mig för det.

Blomman och jag fortsatte och senare cyklade jag med Blomman bak han hade luftpistolen. Plötsligt kom en polisbil upp gämsides eftersom jag skjutsade Blomman. Efter ett tag när de pratade med mig gled luftpistolen fram hos Blomman så polisen såg det, så de tog mig hem och just när de är hemma hos mig så ringer Evas pappa och säger att jag har skjutit Eva på kinden.

När jag var 15-16 år tältade jag och Blomman ofta i skogen uppe på berget, nästan under kraftledningarna, och vi hade ofta ett par tjejer med oss. Jag var under en period med en tjej som inte fyllt 15 men hon var faktiskt lite styrande över mig ibland om vad vi skulle göra och vi hade ganska intimt förhållande. Men en gång gick hon för långt för sin ålder och jag drog mig ur den situationen diskret.

Fredagen den 13 April 1973 satte vi upp tältet nere på ängen, fast under kraftledningarna såklart. Då började det plötsligt att åska när vi var där med 2 tjejer, tjejerna var ganska rädda och vi satt och räknade när åskan kom närmare och närmare, nu är det 100m. Nästa gång hann vi inte räkna, blixten slog ner i kraftledningen rakt ovanför oss, och jag såg det för det mörkblåa tälttaket blev ljusblått och genomskinligt, det blev nästan som en ljus kula i kraftledningen ovanför oss.

Sista året i Råcksta hamnade jag i ett gäng som jag egentligen inte alls ville vara med. Varför jag hamnade där vet jag inte riktigt men jag hade av olika anledningar glidit ifrån mina gamla vänner. De här sysslade mest med att sniffa vilket inte jag gjorde och drack öl vilket jag kunde göra till viss gräns. De i gänget förstod heller inte varför jag var med dem men jag behandlades med respekt av dem, även konstigt nog av han som var lite ledare för gänget Roffe, och som ingen egentligen gillade, och han brukade aldrig behandla någon med respekt. Han hade bland annat som sport att när vi satt i skogsbrynet och drack öl nära Ådalens lekpark så gick han iväg och sa att han skulle kissa, sedan kom han tillbaka och satt och pratade länge med oss och höll i sin ölburk. Slutligen var det alltid samma person som aldrig lärde sig utan frågade Roffe om han fick en klunk av hans öl och det var samma visa varje gång, Roffe hade kissat i ölburken.

En dag kom mina föräldrar hem och sa att de hade varit på en visning av nybyggda villor i Sollentuna och lite av impuls köpt ett hus. Jag var faktiskt glad att flytta, jag hade haft ganska bra uppväxt i Råcksta men nu var exakt rätt tidpunkt, vem vet vad som hade hänt om jag blivit kvar i det gänget, hur många lever idag?

Hörde många år senare av en arbetskompis på Ericsson mobiltelefoner att han jobbat med att försöka hjälpa "värstingar" i Stockholm och framförallt i Vällingby under den här tiden och han sa att de värsta värstingar i Stockholm just då fans vid parkleken i Vällingby, och framförallt Roffe och sedan sa han hans speciella efternamn.

"Herregud" tänkte jag, det var ju dom jag var med.

Roffe är död sedan länge har jag hört, jag tror det var överdos, inte förvånande sa den nära släkt som berättade det. En annan som var ganska framträdande såg jag när jag var c.a. 30 och gick med Monika i Vällingby Centrum. Han höll till med A-laget utanför systembolaget och han va väl inkörd där fast han inte var så gammal. Undrar just hur det gått för resten?

När jag började i gymnasiet på Kristinebergs Slott, i livsmedelsteknik, började jag plötsligt intressera mig för skolan för första gången, och speciellt då i gymnastik. Min kompis ock jag gick ofta på raster och fritid till gymnastiken, spelade innebandy och hoppade frivolter över gymnastik häst m.m. och den gymnastikläraren såg det så han började öva mig och han sa alltid, jodå, hoppa bara. T.ex. när han skulle lära mig att hoppa frivolt baklänges.

En dag när jag kom in (i gabardinbyxor) med min kompis hade de prov med studsmatta över plint. När läraren såg att jag kom in sa han att jag skulle visa dem 5:ans betyg, hoppa över plinten och göra frivolt och landa snyggt (i gabardinbyxor). Ok, jag gjorde det. sen sa han att jag skulle lära dem 4:ans betyg också, vad är det sa jag. hoppa upp på plinten och landa raklång stående på armarna, vrida ett halvt varv och landa. Men jag har ju aldrig gjort det sa jag. jodå, hoppa bara. Ja det gick ju bra. Men den läraren var på nyheterna året efter när han dött offpist i lavin med en annan elev.

Året efter gick jag på Enskede Gårds Gymnasium. Där träffade jag en tjej som jag väl egentligen hade min första riktiga relation med. När ABBA vann eurovisions festivalen var vi barnpassare åt hennes brorsbarn på Odenplan. Det blev väl lite för mycket firande då, När jag vaknade på morgonen hoppade barnet omkring på sängarna utklädd till stålmannen, och då kom gårdsmusikanter in på gården och spelade precis som på gamla tider.

1974-1977

Flyttade till Sollentuna 1974, där fick jag med en gång namnet Bagaren eftersom jag med en gång träffade en kille som bodde där som gick i årskursen under mig på Enskede Gårds Gymnasium och han visste att jag utbildade mig till bagare/konditor. jag började också efter några månader att jobba som bagare.

På avslutningsdagen blev allt runtomkring väldigt stressigt, hela skolan hade ju avslutning i den stora aulan, jag och min tjej hade avslutat våra förhållande, och jag hade bestämt att jag skulle försöka ta kontakt med en tjej som jag hade flörtat med lite i början. Jag såg i rasten att hon stod i en ring med flera tjejer ute och rökte. Jag gick ut och fram till dem, tog fram en cigarett och frågade "har du eld". En av tjejerna tog genast fram en tändare men då sa jag "inte du, utan du" sa jag och pekade på henne. Vi bestämde oss att vi skulle träffas senare men det komiska är att vi talade inte om vad vi hette eller bytte telefonnummer. I slutet när vi var i aulan fick jag helt oförberett som en av två personer ett stipendium från kungsörnen, så jag fick gå fram och ta emot det.

Hon ringde i alla fall efter ett par dagar, då hade hon hört våra namn när vi ropades upp och konstaterat från skolkatalogen att den andra killen var för gammal.

Under den tid jag bodde i Sollentuna visste nästan alla att jag hette Bagaren, ingen visste vad jag egentligen hette.

Kom jag hem till någons förälder så sa de, "jaså det är du som är Bagaren". Gick jag på bakgårdarna förbi en sandlåda med 2 småungar så sa de, "Hej Bagare". Blev först kompis med klasskompisens kompis men senare blev det mera hans storebror. Jag råkade en tid senare ut för ett slagsmål mellan de 2 första killarna och mig med storebror och jag förstod aldrig vad det handlade om men fick senare höra från lillebror att han hade blivit förbannad att hans storebror hade tagit mig från honom.

Jag har tidigare sagt att jag aldrig i mitt liv brutit något ben i kroppen fast vid närmare eftertanke så vet jag inte om det stämmer, jag fick en väldigt konstig analys från sjukhuset som de antagligen inte skulle göra idag. Jag åkte pendeltåg från Helenelund på den här tiden när jag var 17 år, och skulle till jobbet (Stockholmsbagaren). Stationen vid Helenelund ligger i en kurva och var på den här tiden (inte nu) kraftigt doserad så på den sidan där tågen kom från Stockholm lutade tåget ner nästan under perrongen, och på den andra sidan mot Stockholm lutade tåget upp en bit ovanför perrongen. När jag kom upp en väldigt tidig kall morgon så var tåget på väg att stänga dörrarna och åka. Då sprang jag mot bakersta dörrarna för att hinna med för nästa går ju inte förrän om en halvtimme. När jag nästan är framme och dörrarna håller på att gå igen, så halkar jag på glashal is, faller på ryggen och glider under tåget med minst halva kroppen. Som tur är såg konduktören det eftersom han fortfarande var kvar en bit ute på den böjda perrongen, hade han kört hade det varit klippt, med jag slog mig ganska rejält.

På Stockholmsbagaren hade vi en ovanlig läkare som samtidig var kotknackare, så han kunde snabbt se var problemet var, vid ryggslut/svanskotan, och ge behandling för det. Från att nästan inte kunnat gå så kände jag mig ganska bra nu. Men det blev tyvärr sämre snabbt igen. Läkaren skrev ut tabletter till mig som skulle ta bort det mesta av värken så att jag skulle kunna gå, utan att informera mig något om dem (skulle visa sig vara ganska starka tabletter) och skickade mig till sjukhuset för att röntgas, han trodde att min svanskota hade spruckit. När jag kommer dit har de mycket att göra och säger till mig att de inte tänker röntga mig för de tror också att jag har spräckt svanskotan men de kan ju i alla fall inte gipsa den, säger de.

Jag börjar känna mig bättre när jag äter tabletterna varje dag som läkaren sa och vi den här tiden hade jag en lite äldre kompis i Helenelund och vi brukade ofta ha större fester hemma hos honom, så vi fortsatte med det. Just när vi haft en sådan fest så hör vi på nyheterna att det är flera personer som har dött när de ätit sådana tabletter som jag och druckit sprit. Google fanns ju inte på den tiden men jag lyckades läsa mig till att de innehöll ganska mycket morfin, och man kunde bli beroende om man åt dem för länge, och jag hade fått ganska många tabletter. Jag blev i alla fall bra och slutade med tabletterna långt innan de tog slut.

Två gånger, båda i Sollentuna, har jag blivit så full, att jag nästan varit medvetslös, inte kunnat röra mig, och inte kunnat titta, men det konstiga är, att precis som när jag senare i livet, sjunkit så lågt att jag i stort sett varit medvetslös, så har jag minnen därifrån, en gång var nyår, och den andra gången när vi hade varit ute och festat och var på servicehuset, så bara låg jag och spydde, men jag visste vad som hände runtomkring fast jag inte kunde se. De kommenterade bland annat att jag spydde galla.

Hade ett troligtvis ganska farligt shownummer under den här tiden på fester som jag inte vet riktigt hur den kom till. Jag fyllde munnen med ganska mycket gas från en gaständare och tände på samtidigt som jag sprutade ut. Det blev alltid en väldigt lång eldsflamma som när de sprutar eld på cirkus men en gång tog huvudet eld för några sekunder innan jag hann släcka.

Hade väl ett par lite lösa förhållanden här, men träffade en gång en tjej som jag verkligen gillade, på ett par fester. Den andra gången var hemma hos henne. Hon behandlade mig som om hon var en hungrig panterhona med svankande rygg på golvet, och när alla gått hem blev jag kvar där. Tyvärr fick jag reda på för sent dagen efter, när hon fick ett samtal, att hon redan hade en kille som låg i lumpen. Allt blir inte alltid som man önskar.

"Storebror" som var något år äldre än mig och hade körkort och jag började åka mycket på Kungsgatan och efteråt till Ekstubben som var Raggargården innan den brann ner. Det var ofta live uppträdanden från gamla kända rockband som Rockfolket, RockRagge, Burken, RockOlga, undrar om inte Jerry Williams var där, m.m.

Det var också där jag senare 1976 träffade min blivande fru Monika 1976, fast det var inte henne jag var tillsammans med då utan hennes kompis. De var inga raggarbrudar utan var där för att de gillade att dansa till den musiken. Vi körde i en röd Fort Kortina med silverränder och efter en tid kände de flesta till den bilen, men vi var och tittade på en Chevrolet Malibu SS som var snyggt lackad, upphöjd mycket i bakändan och med vit skinnklädsel. Vi bestämde oss för att köpa den tillsammans, men det gillade inte hans pappa, så hans pappa lånade honom pengar för att köpa den själv.

1975 köpte jag min första bil, en Ford Taunus 1964 med rattväxel och likström (räckte med att man glömde innerbelysningen på så var det kört) (finns bild i fotogalleriet på en med samma färg) nylackad i original färg för 600 kr.

Under kommande tid var jag faktiskt med 3 olika gäng. Höll till och bodde ibland nästa med 3 andra killar på Södermalm, varav en var Anders, klasskompis i Gymnasiet. De hade en rockgrupp så det blev att vi gick på många rockkonserter då, många på Gröna Lund och några ställen till på grupper som Status Quo, Queen, Kiss, Dee Purple, Budgie m.m.

Anders och jag flyttade 1975 till en 3 rummare i Fittja 7 trappor upp. Det var många tomma lägenheter där då. husen står tätt så man ser rakt in till de mittemot, När vi flyttade in så dansade en kille och tjej nakna mittemot, de hade utflyttningsfest. Vi satt ofta i fönstren i den lägenheten och ibland öppna, och jag hade fortfarande som sport att hänga utanför fönstret i armbågarna, 7 våningar upp!!

Rebecca som kommer i stycket senare var också med ibland här i Fittja. Vi var ute och gick på en äng en bit bort från all bebyggelse. Då ser vi plötsligt en större vit mus med röda ögon som kommer mot oss i det, för den höga gräset. När jag hukade mig ner och tog fram handen så går den upp i min hand. Jag ställde upp den på min axel och tog med den när vi promenerade hem, och den följde villigt med. Jag hade kvar den en tid hemma.

Det 3:e gänget jag var med sedan kom genom de killarna innan. Vi var på en fest i Äppelviken för en av killarna hade fått en flickvän där och då träffade jag Rebecca och Röjning.

Tillsammans med dem brukade jag nästa aldrig dricka för jag hade skaffat körkort och körde nästan alltid. Det fanns många situationer med mina första bilar som det kunde gått väldigt tokigt.

En var när vi var väldigt sent på Nockeby Torg, jag, Röjning och 2 tjejer. Det var ett 50 tal ungdomar där och när vi skulle åka därifrån så skulle jag styla lite så det blev lite för hög fart genom kurvorna på torget och i den sista när vi svängde därifrån så lyfte sig bilen så vi körde på 2 hjul.

Rebecka och jag hade en ganska nära och kär relation fast vi aldrig var tillsammans. När vi hade större fester så presenterade hon alltid mig som sin kusin från Pajala eftersom hon hört att min mamma var därifrån. En kille kom flera gånger och sa att han tyckte att jag hade så skön dialekt, och jag hade svårt att hålla mig för jag pratade ju stockholmska. Till slut kom Röjning fram till mig, han som var med Rebecca första gången vi träffades, och frågade mig om vi var släkt och då kunde jag inte hålla mig längre.

Vi var också ofta på många rockkonserter på Gröna Lund och Rebecca och jag hade en teknik att alltid komma längst fram, vi höll varandra i en arm och trängde oss snett fram åt ena hållet och när det tog stopp drog den andra åt andra hållet, till slut kom vi alltid fram.

Men vi hade många andra saker för oss, Vi var ute ett gäng på en skärgårds ö vid Vaxholm vars stuga tror jag hade anknytning till Rebeccas släkt. Men vi var också på gammeldags logdans ute på en ö i Saltsjöbaden. Det fanns en slags vakt på den tillställningen som skulle hålla reda på alla berusade ungdomar. Han var polis fick vi höra. I slutet var det 4 man som bar iväg honom ovanför sina huvuden, han var stupfull.

Men det var en tjej som jag dansade mycket med där. Ett par dagar senare ringde Röjning till mig, då hade den tjejen ringt till honom för att hon ville ha tag på mig. Hon hade hört att vi kallade min kompis Röjning och hade först ringt Röjnings farfar, sedan Röjnings pappa innan hon till slut kommit fram till Röjning. Vi blev tillsammans sedan, hon sa att hon var 15 år, hon hade ganska välutvecklad kvinnokropp, men efter ett tag ringde hennes kompis/kusin till mig och (medan min tjej skämdes och slog i väggarna i bakgrunden) berättade att hon bara var 12 år.

Hon var faktiskt lite tokig ibland också, som jag, konstigt att det aldrig hände något allvarligt, det var ju inte alltid som Röjning var med heller. Som det kunde hända ibland att vi åkte på motorvägen, jag körde ju alltid eftersom jag var den enda som precis tagit körkort, hon sitter i passagerarsätet, plötsligt börjar hon kyssas med mig, Röjning skriker där bak "titta framåt, Titta Framåt, TITTA FRAMÅT"

Jag hade en 4:e umgängeskrets också under slutet av den här perioden som hade anknytning till mitt jobb på Stockholms Bagarn. Under den perioden har jag varit nära att inleda 2 förhållanden som blev väldigt märkliga. Jag började umgås med 2 bröder därifrån, Rolle som var exakt 10 år äldre än mig och hans bror Åke som var 5 år äldre. Jag vet inte när det började riktigt men det var kanske på en av flera firmafester till Åland. Det var så att 2 av killarna som jobbade på Stockholms Bagarn var delägare i Viking line, så de ordnade flera firmafester med olika fördelar med Viking line. bl.a. att vi alltid fick biljetter som var stämplade dagen innan eftersom man inte fick köpa med sig sprit om man bara åkte en dags tur. En gång på en resa började jag flörta lite med chefens dotter som till en början inte verkade så intresserad, men det svängde ganska snabbt och det slutade med att hon ville följa med mig hem när vi kom tillbaka. När vi kom tillbaka var jag ganska rund under fötterna, och skulle gå genom tullen med min kasse med sprit, hittade jag plötsligt Åkes (som hade försvunnit under resan) plastkasse med sprit, så jag tog med den och just då hittade jag också Rolles, så jag tog med den också och gick genom tullen utan att tänka på att jag hade alldeles för mycket med mig men det var ingen som märkte. När vi var hemma hos mig vid Råsunda fotbolls stadion slutade det med att hon sov över hos mig (vilket jag inte tordes prata med min chef om sedan) men senare under natten kom det fram massa konstiga saker om chefens dotters liv och hände en del som gjorde att jag tappade intresset för att vara tillsammans med henne framöver men på morgonen när vi låg i sängen så kom Åke plötsligt in till oss med en tjej som han träffat på färjan. "DÖRREN STOD ÖPPEN" sa han, då hade den stått öppen hela natten, hoppas vi inte haft flera som tittat in. Åke hade missat att gå av vid Åland och fortsatt till Finland och tillbaka. När de kommit tillbaka hade hon tappat bort väskan med bl.a. bilnycklarna, men det gjorde inget för hon (som kom från Småland och inte kände till Stockholm) hade glömt var hon ställde bilen, så de åkte hem till mig. Efter en tid körde jag ner med Åke till Småland för att träffa den tjejen men han blev inte så välkomnad av hennes familj.

Straxt efteråt skulle jag fylla 20 år och dagen efter Rolle 30 år så vi bestämde oss för att ha 50 års fest. Vi började på Lyckan, ett fik/servering bredvid jobbet som vi brukade ta några öl ofta på. Vi kände de som jobbade där lite och framförallt Diana så vi blev överraskade med lite extra där och fick dessutom presenter som jag fortfarande har kvar. Efter det skulle vi ha festen hemma hos Annelie (som var i min ålder och jobbade på Stockholms Bagarn) i Hässelby. Hon hade föräldrafritt i villan men hennes mormor var med. När jag kom till villan i Hässelby så hade chefens dotter kommit dit och stod och tog emot oss men jag hade Diana med som sällskap. Diana och jag var aldrig tillsammans men väldigt goda vänner. Efter ett tag så frågade Diana mig om jag hade något ihop med chefens dotter för hon sa att hon hade fått dödande blickar av henne när vi kom. Morgonen efter när jag vaknar upp i sängen i källaren som jag sov i med Diana och några andra i en säng intill, så såg jag först en väldigt bortkommen kille från jobbet som försökte titta ut genom källarfönstren, han visste inte var han var någonstans. 

Åke och jag var senare på någon liten fest där Dianas barndomsvän från Tumba var med. Hon hette också Annelie och Åke gillade henne, men det blev inget där, men nu kommer det märkliga, jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, Jag blev bjuden till hennes familjs (mamma, pappa och småsyskon) Juldagsfest i samband med att de skulle låna en bärbar tv som jag hade (mobil och dator fanns ju inte på den här tiden) när de skulle ut till stugan. När vi satt och åt pratade både föräldrarna och Annelie om hennes kille (som av någon anledning inte var med där) men skulle med till stugan, och de frågade om jag ville följa med. det blev mer och mer sprit och föräldrarna pushade mycket på att vi skulle dansa mycket och allt blev verkligen mer och mer och jag kunde givetvis inte köra hem från Tumba efter det så det slutade nästan bokstavligt talat med att föräldrarna bäddade ner oss i vardagsrummet straxt utanför deras sovrum så de måste ha hört allt som hände den natten. Dagen efter klarade jag inte av att få ihop alla bitar som hänt med bl.a. att de pratat så mycket om hennes kille och samtidigt verkat göra allt för att få ihop det med oss. Diana frågade efter en tid om det var något mellan Annelie och mig men jag klarade inte av att försöka prata om det och jag förstår fortfarande idag inte vad som hände.

1977-1988

I militärtjänsten hamnade jag på ett motorkompani i Södertälje. Vi fick lära oss att bygga vägar och sedan kunde andra komma och spränga våra vägar, men sedan kunde det vara tvärt om nästa gång, vi kom och sprängde deras vägar. Vi fick lära oss att spränga med sprängdeg, det var väl väldigt nära att någon höll på att klanta sig så att det höll på gå tokigt. På den tiden när man höll på med ammunition eller sprängdeg så behövde man bara säga "ingen ammunition kvar" efteråt, så det var många som tog med ammunition hem, även jag, fast det har jag gjort mig av med nu. Det var heller inte svårt att nypa av lite sprängdeg och ta hem ibland om man ville det. Jag var ganska duktig på att skjuta prick med k-pist. Första gången som vi kastade handgranater så var det flera som blev ganska spaka när de hörde första smällen, hur enormt kraftig detonationen var.

Det hade precis hänt en flygolycka på en flygplats när jag låg inne, nära landningsbanan, och det fanns inga räddningsvägar runt då, så vi fick rycka ut och göra räddningsvägar runt flera flygplatser, först Arlanda, sedan Västerås m.m.

Jag har ofta hört att de flesta som råkar ut för något, t.ex. fastnar i en hiss mitt i natten på den tiden det inte fanns mobiltelefoner eller gick att larma någon från hissen, får panik och kan inte tänka klart.

Min hjärna fungerar tvärt om när något händer, jag börjar nästan tänka klarare för att lösa situationen. Som exempelvis på 80 och 90 talet när jag jobbade som tidningsbud, 3 gånger har jag fastnat i hissen mitt i natten, utan möjligheter att larma någon. Första gången var det en sådan där gammal hiss på Kungsholmen, och det var ju inga problem, det var ju bara att sticka handen genom gallret och öppna. Men 2 gånger har jag fastnat i modernare hissar i Minneberg. Jag har ju ofta haft något på mig ute, på senare tid har jag blivit kallad MacGyver för att jag alltid hade små verktyg m.m. för att lösa alla situationer. Så jag skruvade helt enkelt ner hissen för att kunna hasa mig ut ur hissen som inte var riktigt nere på plan.

En annan gång på natten i Kronobergsparken när jag precis skulle låsa upp en port kom det plötsligt en pundare springande och vrålande jätte argt att han skulle ha tag på mig för han hade fått för sig att det var jag som anmält honom för polisen. De flesta hade väl låst upp porten fort och stängt, men jag gjorde precis tvärt om och vände mig om och bemötte honom vänligt och han blev så chockad att han kom av sig helt och vi kunde prata trevligt om vad som hade hänt.

Kommer också ihåg en händelse när jag inte hunnit tänka efter, före agerande, kanske tur nog för det kunde gått tokigt. Vi satt 4 personer runt en gasollampa och skulle tända den. Det visade sig efteråt att det var fel på gasoltuben och den hade ett läckage, Vi hade lite problem att tända lampan och plötsligt slog en eldkvast upp från gasoltuben och allas huvud kastades bakåt utom mitt som utan att hinna tänka kastades framåt mot eldkvasten och blåste ut lågan någon sekund efter att den antänds. 

1980 bodde Monika och jag i ett höghus i Högdalen. Då hade vi gasspis med grill i ugnen. En dag hade vi fått för oss att vi skulle grilla korv i ugnen, den droppade ganska mycket så vi satte in en plåt under. Plötsligt antände hela ugnen, men jag stängde snabbt av gasen så vi klarade oss ganska bra.

Läste om att man kan be sina skyddsänglar om hjälp genom att högt säga t.ex. var är mitt pass eller var är min plånbok. Kom då att tänka på att jag omedvetet har varit med om det några gånger, som när Monika och jag var runt i klassiska Grekland och Mykonos 1983. Då hade jag en digital armbandsklocka som varje gång siffrorna skiftade till ny timme sa den tyst, pip-pip. När vi skulle lämna ett hotellrum var klockan plötsligt borta. VAR HAR MIN KLOCKA TAGIT VÄGEN ? sa jag högt och både Monika och jag hörde hur den svarade pip-pip i fotändan av madrassen under täcket (hur den nu kom dit) tänkte jag, och vi skrattade lite för att den svarade direkt. När jag plockade fram den såg jag att det var flera minuter kvar innan det bli ny timme ??

Under andra halvan av 80 talet när Monika och jag bodde i Hässelby villastad fick jag problem med bromsarna på en bil som jag hade. Första gången jag märkte det var när jag åkte från jobbet på förmiddagen (jag jobbade natt och förmiddag då) när jag närmade mig den lilla rondellen vid Åkeshov i relativt hög fart eftersom det inte var någon trafik, och skulle bromsa ner så gick bromspedalen i botten utan att något hände, och det hjälpte inte på den här bilen heller att jag drog i handbromsen, det skulle visa sig att jag hade fått luft i bromssystemet. Jag började pumpa pedalen flera gånger och till slut tog bromsarna igen för en liten stund i alla fall.

En annan gång under den här perioden då jag brukade jobba väldigt mycket, ibland från 24:00 till 12:00 utan några riktiga raster, 7 dagar i veckan och ibland utan semester. Men jag tjänade hyfsat under den här perioden, stadsministern hade en månadslön på 30 000 då och jag låg alltid över 30 000 och ibland över 40 000 men på somrarna när jag också fick semesterlön fick jag ett par gånger över 90 000. Men en sommar när det var väldigt varmt med över 20 grader på nätterna, flera dagar i rad, och jag drack alltid mycket vatten då, men jag hade ju räknat ut att förutom att åka mycket bil så sprang jag också 3-4 mil varje natt. Då när jag vaknade upp på eftermiddagen hemma i min säng så kunde jag inte resa mig upp ur sängen. Jag hade 3 st. sjuksystrar som grannar i husen runt om så jag kröp över till henne som jobbade på akuten på Karolinska för att be om hjälp. Jag fick åka in med ambulans och det visade sig att jag hade fått vätskebrist trotts att jag hade druckit ett par liter vatten.

Monika och jag fick relativt tidigt klart att vi inte kunde få barn, det hade väl åtminstone delvis att göra med Monikas ärftliga sjukdom som vi inte visste något om då. Hon hade en del problem med äggledarna som de försökte fixa. De sa att om du inte får barn inom den här tiden så kan du inte få barn. Hon blev med barn efter den tiden men efter en tid så fick hon utomkvedshavandeskap. Efter en tid började vi försöka med konstgjord befruktning, och efter en tid blev hon med barn och magen började växa, vi var till och med och tittade på barnvagnar. Men sedan dog barnet.

1988 köpte Monika och jag en tomt 4 km ut på en lång udde med mycket natur mitt i Mälaren som jag ritade ett hus till och sedan beställde finskt rundtimmer till.

Det var skogstomt så det var mycket träd som jag skulle såga ner först men alla föll rätt, även den stora jätte tall som jag var tvungen att fälla för den stod precis där vi skulle bygga huset, fast den var läskig för jag var tvungen att såga länge eftersom det var så tjock stam och när den sen föll så var det inte som de andra träden som man kände att den var på gång utan det sa bara VOMM så låg den där, exakt rätt håll.

Men det var en som var lite läskig för jag hade åkt ut ensam en dag 10 mil, bara för att fälla ett träd, men när jag kom fram började det blåsa lite, men jag tänkte, jak kan ju inte åka hem igen, jag måste ju fälla den.

När jag sågat nästan igenom så började den blåsa fel åt ett håll så jag fick springa åt ett annat håll, men det var ett annat träd som stöttade upp den, sen blåste den tillbaka mot mig, så jag sprang tillbaka men ett annat träd tog den, innan den slutligen föll rätt.

En annan gång under samma tid hemma i Hässelby, hade vi en björk som hängde mot dagiset nedanför. Den var större än den ser ut på bilden och det gick inte att fälla den för då hade den ramlat över dagiset.

Så jag klättrar väl upp och fäller den uppifrån tänkte jag. jag klättrade upp med motorsågen och höll i mig i trädet med en arm och när hela toppen föll så sköts jag tillbaka som en katapult med en arm hållande i trädet och den andra med motorsågen i luften i full gång, det var några grannar bredvid som såg alltihopa.

1988-1990

Men innan jag började bygga huset hade jag fått tankar i huvudet att jag ville söka upp något mera äventyr igen.

Jag hade bestämt att jag skulle börja med fallskärmshoppning. På den tiden var det inte på tal om att man fick hoppa med någon annan första tiden utan det var en kort utbildning på marken hur man skulle landa, vika ihop skärmen och hur man skulle bete sig om det blev något fel på skärmen. På den tiden var reservskärmen rund så det gick väldigt fort ner då och man måste falla rätt för annars var det stor risk att bryta benen eller ännu värre när jag var där, en som bröt ryggen. Övningsfallskärmarna som man skulle hoppa med i början vikte man inte heller själv ihop utan en annan nybörjare som vikte ihop efter sitt hopp.

Jag kom i alla fall upp i ett flygplan för mitt första hopp i ett plan som såg ut som det kom från 2:a världskriget.

Jag fick sitta närmast dörren på planets sida eftersom jag skulle hoppa först, dörren var hela tiden öppen och när piloten gjorde en sväng när vi kommit upp som han aldrig ska göra med fallskärmshoppare i så att dörrhålet pekade nästan rakt ner så höll hoppledaren på att spy och skakade på huvudet åt piloten.

Jag hoppade ut och i de första hoppen dras fallskärmen ut automatiskt ganska snabbt, men jag fick fel på min skärm som beror på den som packade skärmen innan. Jag började med en gång jobba med min skärm som jag lärt mig för att försöka få ut skärmen. När jag börjar närma mig gränsen när man måste dra i reserven, 300 m, så hörde jag i örat hoppledaren från marken säga "försök en gång till och dra sedan i reserven.

Jag ville ju inte dra i reserven i mitt första hopp så jag var säkert under 250 m innan jag drog.

Jag hörde efteråt att hoppledaren i planet hade sagt till tjejen som skulle hoppa efter mig. "Titta på Claes, titta vad han jobbar med skärmen, titta vad duktig han är" och precis när han säger igen, "titta vad duktig han" så drar jag i reserven och faller fritt igen och då sliter han in henne i planet, fast hon sa att hon inte hade sett något för då hade hon aldrig hoppat.

När jag kommer ner på marken känns det som jag kommit ner på 1 sekund i mitt första hopp och när jag går mot hoppfältet så kommer alla springande mot mig, skräckslagna eftersom det var mitt första hopp och jag dragit så sent i reserven. När de närmar sig mig och ser att jag kommer med ett stort leende så vänder hälften.

Vi hade fått lära oss att när vi haft ett reserv drag så måste vi snabbt upp igen så att vi inte blir rädda, men det började blåsa så jag fick sitta och vänta. när jag väntat några timmar kom hoppledaren som lärt mig och frågade varför jag var kvar? han trodde att jag skulle åka hem direkt.

Någon vecka senare när någon annan nybörjare hoppade så missade han landningsplatsen och hamnade i skogsbrynet och fastnade högst upp i trädkronan med fallskärmen och kunde inte komma ner. Ingen verkade förstå hur de skulle hjälpa honom så jag klättrade upp och hjälpte honom ner.

En annan gång när vi kom in i lunch/fikarummet så låg en lite mer erfaren tjej på ett bord hela dagen och klagade på att hon hade ont i ryggen. Till slut hade en kompis åkt in till sjukhus med henne. När de tagit röntgenbilder på henne kom läkaren ut efter ett tag och sagt. "va fan håller du på med egentligen", vadå, jag har lite ont i ryggen. "Lite ont i ryggen, du har ju brutit ryggen". Träffade en kille för en liten tid sedan som var släkt med henne, han sa att han fått höra att när hon fått reserv drag, så tyckte hon att hon kunde landa på fötterna som med den vanliga skärmen.

Vi hade ju 2 flygplan i Stockholms fallskärmsklubb. En som tog 9 hoppare och som man hoppade ut genom sidan, och en cessna som jag har för mig bara tog 4 åt gången, som man också hoppade ut från sidan. Men en gång lånade vi en cessna från Västerås fallskärmsklubb, och den var lite mer spännande för då skulle man gå ut en bit under vingen och ställa sig vid hjulet innan man hoppade.

En del hoppare som hade hoppat mer än 500 hopp och aldrig haft ett reserv drag var oroliga för hur de skulle reagera när de skulle få ett själva. I mitt 13:e hopp hade jag just en sådan hoppledare på marken. Jag hoppade och fick fel på skärmen igen men den här gången hade jag dessutom fastnat med ena armen i linorna så jag kunde inte dra i reserven för då hade det antagligen blivit mycket värre. Jag jobbade hårt för att komma loss men hoppledaren på marken hade inte sett att jag fastnat och började hysteriskt skrika, "dra i reserven, dra i reserven". Jag kom i alla fall loss till slut och kunde dra i reserven och svartklädd som jag var hamnade i ett rapps fällt och kom upp gul som en kanariefågel. Kom fram till den hysteriske hoppledaren som sa "grattis till ditt första reserv drag". "Det var mitt andra" sa jag och då höll han på att svimma

När jag byggde vårat runtimmerhus hjälpte min pappa till med drygt hälften och även min mamma en hel del. När jag lagt på takstolarna var det lite läskigt där uppe på balkarna 6 m upp i luften, men så fort jag fått upp plasten mellan takstolarna och lagt på isoleringen så gick det bra att springa där uppe igen, ofta var jag helt ensam här ute när jag sprang där uppe.

När jag fått på taket så band jag fast min mamma och pappa i rep uppe på taket men min mamma gillade inte när jag själv sprang omkring där uppe och snubblade helt okopplad.

När Monika och jag var i friggeboden en dag började det regna så jag skyndade mig ut för att få på plasten över taket eftersom det inte var klart. Det började hastigt regna mer så jag rutschade ner på plasten och fick tag på stegen med ena armen och takkanten med den andra.

1992-2007

1992 fick jag typ 1 diabetes, det var straxt före julafton som jag själv konstaterade att jag hade det eftersom jag började dricka mycket vatten och kissa mycket och jag hade plötsligt svårt att läsa texten på tv som beror på att man har fått vätskesamling i ögonen.

På den här tiden åkte man alltid in akut till sjukhuset om de upptäckte typ 1 diabetes och så fick man stanna minst 1 vecka och lära sig ta sprutor och hur man ska äta m.m.

Jag gick i alla fall till en läkare i Hässelby som i efterhand fick kritik att han gett mig många felaktiga råd. Han konstaterade snabbt att jag hade diabetes som jag trodde men visste inte om det var typ 1 eller typ 2 men gav mig dåliga råd, skickade in en remiss och skickade hem mig dan före julhelgen.

Tidigt första morgonen efter julhelgen ringde en upprörd överläkare från diabetesmottagningen på karolinska. Hon kunde inte förstå att han hade skickat hem mig och sa att det var solklart att det var typ 1 diabetes, "Du är ganska smal va" sa hon, ja det är jag. Så jag fick snabbt åka in.

Väl inne på sjukhuset gjorde jag klart att jag inte kunde tänka mig att vara kvar över nyårshelgen fast det bara var dagar till nyårsafton. Så jag tog med en gång tag i insulin sprutorna och gav mig själv insulin, maten hade jag inga problem med eftersom jag under en tid jobbat med att äta mer som man ska göra, mindre kött och mera grönsaker och helst inte så mycket potatis. Efter 3 dagar kom de och sa att vi brukar aldrig göra så här men jag fick åka hem nu.

Undre min uppväxt i Råcksta åkte vi en hel del skidor i bl.a. "branta backen" och skridskor på fotbollsplanen som alltid spolades på vintern i närheten, men det var först närmare 35 års åldern som jag åkte mycket vattenskidor under 1 år.

I mitten av 1990 talet hade jag flera gamla bilar som jag meckade mycket med, även gamla Citroen med gashydrauliska fjädring som flera verkstäder inte ville befatta sig med. Det kan man inte göra hemma sa dom. Det slutar bara med att man får bogsera iväg dem. Men jag hade faktiskt en gammal Citroen verkstad i Enköping som hjälpte mig om information om hur man skulle göra, sen lärde jag mig mycket från en granne (på den tiden hade jag faktiskt en fastboende granne lite mer än 50 m bort) som meckat länge med sådana Citroener. Vi var ofta på bilskrotar och köpte delar. jag kunde plocka ner motorerna i smådelar och få ihop dem fungerande, utan att det blev någon skruv över. Men en gång när jag hade problem med en bensin pump, satt min granne i bilen och startade medans jag stod över motorhuven för att se om jag kunde se problemet. Plötsligt slog det upp eldslågor ur motorn och hela motorn var snabbt övertänd. Jag slet snabbt av mig min jacka och täckte över motorn och lyckades faktiskt lika snabbt släcka lågorna.

Monika, jag och våran hund Nalle (finsk spets, finns på flera bilder) promenerade i Taxinge en dag. De har många hästar där och plötsligt ser vi en som smiter ut. Jag går och motar tillbaka den och det gillade den inte riktigt så den vände rumpan mot mig och motade en spark med båda hovarna mot min kropp, men den gjorde bara en snäll spark för att markera som tog löst, sen gick den in.

1996 eller om det var 1997 var Monika, jag och mina föräldrar och monterade ner ett litet hus i Nacka, som vi fick om vi fraktade bort det. När min pappa och jag körde därifrån en dag med en skåpbil som jag hade med ett väldigt tungt lassat släp med takpannor och virke, fick jag plötsligt däckexplosion på släpet på motorvägen så hela bilen och släpet kastades från sida till sida på motorvägen. Jag såg i backspegeln att det var en bil som hann sacka ner farten bakom mig, och en bil snett framför som var på väg att köra ut men hann stanna. jag lyckades få stopp på sista, största kastet när vi nästan träffade mitträcket, och den som stannat som var på väg att köra ut hjälpte mig att dirigera så jag kunde köra ut till kanten. Det visade sig vara en civilpolis som sett allt från början och han sa att det var verkligen bra att jag inte bromsade när det hände för då hade det varit klippt.

I början av 2000 talet var jag filialföreståndare på en morgontidnings filial i Upplands Väsby och hade då också ett landsorts område som jag körde ut till. På slutet av distriktet hade jag en liten skogsväg på 1,6 km som jag skulle köra till en bondgård. Där kunde det hända lite av varje, en vinter när det var fruktansvärt oväder så chansade jag att jag skulle komma fram om jag tog sats men fastnade efter ett tag i hög snö. Jag fick krypa ut genom passagerarsidan med en spade, som det var mindre snö på och var den enda sidan som jag kunde öppna dörren. Jag skottade med snön som yrde runt mig hela tiden och kom till slut loss men fastnade snart igen. 3:e gången kom en traktor med plog och han sa "har du redan kommit hit, jag trodde jag skulle hinna före dig" och så tog han med mig med en kätting bakom traktorn. En annan gång på sommaren när jag kom i mörkret så var det något stort som gick framför mig som jag trodde var vildsvin först. jag gick ut och tittade och såg då att det var ett vietnamesiska hängbukssvin på lite över 100 kg, så jag ropade på den att jag ville ta kort på den och den vände och kom glatt och ställde upp sig, men man fick inte klappa den, magen var så stor att brösten hängde ner i marken. När jag tagit bilden så vände den och då såg jag att bilden var alldeles för mörk så jag ropade "nej kom tillbaka, jag måste sätta på blixten". Den vände och kom glatt tillbaka och när jag tagit bild med blixt så vände den och gick men då ropade jag " nej, kom tillbaka igen, jag måste sätta på strålkastarna på bilen. Då vände den tillbaka en 3:e gång och tyckte tydligen att jag var lite lustig för jag fick ett stort smile på bilden (den finns i fotogalleriet). Jag fick senare klart  för mig att det tillhörde de andra djuren på bondgården men brukade ta nattliga promenader.

Lite senare i början på 2000 talet började jag jobba på kontoret på Pressens Morgontjänst. Jag jobbade ibland inne och ibland ute med att planera att göra om tidningsdistrikt för att sedan tidmäta på natten.

Men jag började också lära mig att jobba med VBA programmering i Excel. från att inte kunna något alls lärde jag mig först genom att plugga själv och med hjälp av en väldigt duktig arbetskollega som pluggat programmering på universitetet till att få betald utbildning av företaget. Min styrka var väl inte i första hand att direkt veta i huvudet hur jag skulle skriva programmeringen, jag hade flera program i bakfickan hur jag skulle skriva, utan som en duktig programmerare på dataavdelningen sa till mig en gång, hon sa att jag var bra på att tänka ut hur jag skulle få en bra slutprodukt ur programmet.

Efter en tid med diabetes och när jag började närma mig 50 så gick jag upp i vikt så jag började i slutet av 2006 att jobba för att gå ner i vikt samtidigt som jag jobbade lite extra med att hjälpa andra med just att gå ner i vikt. Jag gick ner 10 kg på 7 veckor och 18 kg på 6 månader. Jag jobbade ganska mycket på oregelbundna tider och om jag någon gång sjönk väldigt lågt i blodsocker så var det inte som det är idag, När man sjunker väldigt lågt så kan man hamna i en drömvärld med massa konstiga saker men det tillståndet man befinner sig i beror aldrig på att man ligger för lågt enligt drömvärlden. jag kan hamna i den här världen nu också även om det inte händer ofta men nu vet jag alltid att jag måste ta druvsocker.

Den här dagen när jag hade avslutat ett arbete i Bromma och hade inte klart för mig att jag borde minska insulinet när jag gått ner 18 kg och hade 10 mil att köra hem, jag vet efteråt att jag var väldigt konstig innan jag körde iväg och det har också en annan person märkt.

Efter någon mil föll jag nästan i koma. Jag hade nog kört minst 1 mil medvetslös men mitt minne har ju alltid fungera så att när jag är i stort sett medvetslös oavsett om det är lågt insulin eller i min ungdom p.g.a. fylla så har jag ändå minnen. Jag har bl.a. minne av att jag kört in med höger sida på ett lastbilsflak när jag låg i omkörningsfilen.

Efter en tid när jag började vakna upp mellan Bro och Bålsta på vänster sida på motorvägen. Först la jag märke till flera larviga handdukar som hängde över ratt och passagerarsidan, det var krockkuddarna. allt i bilen hade farit runt i bilen och det låg saker under pedalerna. Det var flera bilar runt om och ganska mycket folk. Dörren på förarsidan som nästan var bortsliten och öppen och då såg jag att bilgolvet låg jäms motorvägen eftersom framhjulet på förarsidan var bortslitet. En kvinna som hade legat bakom mig sa att jag hade kört i 140 km/tim in i mittenräcket, jag hade slitit bort mellan 50-100 m mitträcke och bilen var totalförstörd.

Ambulansen kom och hämtade mig fastspänd på bräda genom passagerarsidan och jag sa då att jag hade diabetes, innan jag kommit helt ur bilen hade en person tagit blodprov på mig och sa att jag hade 0,1 d.v.s. jag var väl nästan död.

Efter att ha legat ett dygn på Enköping lasarett och gjort massa olika undersökningar och tester fick jag höra från flera personer något som jag aldrig hör på sjukhus tidigare.

"Vi kan konstatera att du har haft skyddsänglar med dig".

Det som hade hänt med mig var att jag fått en blodutgjutning under vänster lillfingernagel, stort som ett knappnålshuvud.

I närheten av den här händelsen fick Monika två stora tumörer i äggledarna och livmoder samt att min pappa dog väldigt hastigt, allt kan hända så hastigt så då tyckte Monika och jag som varit förlovade i 30 år att det var dags att vi gifte oss.

När jag arbetade på Lidingö med att tidmäta och göra om tidningsdistrikt, så träffade jag när jag var inne hos filialföreståndaren Jana för första gången "Janas vargar". Hon kallade dem så för det var Irländska hittehundar som var rädda för händer och speciellt från män. Fick höra från flera på filialen och även andra att de hade blivit huggna av dem, så alla var rädda för dem, framförallt en av dem. När jag böjde mig ner så kom tiken fram genast som jag kelade med. Då ville den andra också komma fram men Jana ropade "Försök inte, jag vet nog vad du går för". Jag brukar ha god hand med alla djur sa jag, men hon sa att det går inte med honom. Natten efter var det samma sak, men den 3:e Natten hann hon inte med, och blev alldeles chockad när han började kela med mig. hon sa senare att ingen annan man kunde behandla dem så. Några nätter senare när jag var på filialen med dem så var det en person där som inte sett att jag höll på med dem, när han såg att jag hukade mig ner mot honom så sa han " nej, akta dig för dom där, akta dig, nej, inte ansiktet, INTE ANSIKTET, nej jag törs inte titta" och så vände han sig om.

När jag kom körande till filialen på natten så kunde det stå en lång rad med bilar och en del med likadan Volvo som min, men när jag körde in och parkerade längst bort kom de alltid rusande efter min bil oavsett hur mycket matte skrek.

2008-

2013 bestämde jag mig för att fälla den 25 m höga granen alldeles bredvid huset som stod vid en bergklack även fast göken och andra fåglar gillar den. Det hade blivit katastrof om den fallit. Den kunde bara falla åt ett håll med någon meters diff så jag klättrade upp lite mer än 15 meter och band fast ett rep (fin utsikt), spände den upp mot berget. Började såga, först en klyka åt det håll den skulle falla och sedan andra sidan, körde in kilar så den skulle falla rätt, den var väldigt tjock, det gick inte att ta armarna runt den.

Sågade och sågade och sågade, nu måste jag väl vara igenom tänkte jag, sågade och sågade, nej, jag måste gå in och ta en dricka och vila mig lite. När jag satt där inne i köket och drack hörde jag plötsligt bakom ryggen, WROOOOM. Exakt åt rätt håll. Den var 94 år.

När Monika inte kunde gå ut längre på grund av sin sjukdom, och jag fortfarande jobbade, bestämde vi oss för att åka till Strängnäs katthem för att se om vi kunde hitta en katt, När vi kom dit och de hörde att vi hade skogstomt sa de, då kan vi rekommendera sir Carl. en katt som flera ville ha men han behövde komma ut till landet sa de. En veterinär hade sagt att han led av depressionsproblem efter att ha bott sina första 1 1/2 år i en 1.a i Stockholm. Jag tror han kunde läsa oss ganska snabbt hur vi bodde bl.a. för när vi tittade på honom och han kelade mycket med mig, följde snällt med Monika för att visa att hon kunde hantera honom trotts sin sjukdom, vilket de andra katterna inte kunde. Men när jag sa "vi ska väl titta på de andra katterna också?" Då greppa han snabbt tag med tänderna på min hand och sa, "Det är redan klart, jag följer med er"

https://claes-rignell-katt-sir-carl-hund-tyson.webnode.se/katt-sir-carl/

2014-2015 hade jag en Volvo som var nästan själv körande. Om man backade ut från en parkering och inte såg ut höll bilen koll på trafiken utanför, den kunde fickparkera själv, den satte på värmen i bilen själv en stund innan man skulle åka hemifrån om det var kallt ute, satte på och stängde av helljus i alla situationer, när man åkte hemifrån satte man på farthållaren och då anpassade den farten för trafiken runt om, om blinkade för att köra om höll den koll om det kom någon bil med hög fart. Man kunde se hur fort bilarna framför körde, och om man höll på och somna och köra av vägen styrde den upp bilen igen men tredje gången frågade den om det inte var dags att stanna och ta en kopp kaffe. Det fanns en krockkudde på motorhuven för fotgängare om man körde på någon. Om man höll på att köra på en människa om man körde under 50 km/tim skulle den bromsa själv men det var det ingen som ville testa om det fungerade men jag var med om en händelse som det var tur att jag inte har varit med om med någon annan bil. När jag skulle köra på en väg i Södertälje som var en avfart från motorvägen och man skulle lämna företräde (inte stanna) om det var någon bil som kom på den vägen. Det var en bil som körde en bit framför mig och jag tittade snabbt snett bakåt om det kom någon bil, men det gjorde det inte. När jag titta framåt igen har bilen framför mig stannat och jag kastar foten på bromspedalen för att panikbromsa men hinner inte innan bilen gör det, så den grejen fungerade också.

En dag när jag körde på ett jobb långt ute på landsbygden mellan Bro och Bålsta stötte jag på en kamel, I SVERIGE. jag var tvungen och gå ut och prata med henne som hade hand om kamelen och hälsa på den. Hon berättade att de hade 2 kameler som brukade gå omkring i området runtomkring. En dag hade mannen kommit hem från en promenad med kamelerna och småskrattat, då hade han gått en bit bakom kamelerna när de sprang i skogen och dom hade stött på en svampplockare. Svampplockaren hade genast ringt upp en vän och sagt "vet du vad jag just såg i skogen, 2 kameler, jo det är sant" vännen hade väl sagt något i stil med "hur mycket svamp har du ätit egentligen". Bild på kamelen finns i fotogalleriet.

Hade faktiskt en händelse så sen som februari 2017 när man nästan kan säga att man ser att jag fortfarande har kvar mina änglar. kom körande mitt i natten på motorvägen från Enköping mot Bålsta. Det var fruktansvärt glashalt den natten och plötsligt såg jag varningsblinkers från en lastbil som kört av motorvägen på vänster sida. Jag hinner få ner hastigheten lite men har fortfarande ganska bra fart när jag ur mörkret plötsligt ser en svart vägg framför mig över hela motorvägen. Det var undersidan av långtradarsläpet som vält tvärs över vägen. Lyckades komma förbi på vägrenen där det fanns ett litet utrymme att komma förbi. Stannade på andra sidan för att hjälpa chauffören som stod högt där uppe och inte kom ner eftersom förarhytten vält på tvären. När jag pratar med räddningstjänsten samtidigt som jag pratar och försöker hjälpa chauffören hör jag hur det kommer en långtradare i hög fart på andra sidan släpet. Den lyckades också med väldigt liten marginal komma förbi på vägrenen utan att kunna sakta farten något, så den susade förbi mig och lite längre bort förbi min bil i cirka 100 km/tim.

När jag idag har gått i pension, mycket för min frus skull eftersom hon har en mycket jobbig ärftlig sjukdom, DM 1, använder jag inte bilen mycket alls längre. från att ha kört cirka 200 mil i veckan så använder jag ibland bara bilen 1 gång var annan vecka cirka 2 mil i veckan, lever livet i naturreservatet hemma hos oss ett par timmar om dagen med min hund. jag tror att jag hade trivts att växa upp här också och jag mår väldigt bra här nu, så det är väl inte troligt att det ska kunna hända några fler saker nu ????..........Eller ?

Känns bra att ha fått bekräftat att man har ett bra fungerande larm om det händer något, För ett par veckor sedan när jag höll på att laga mat, hände det massa saker samtidigt så jag råkade bränna lite lök, det var inte så farligt och rök inte så mycket men brandvarnaren löste ut, och ett par sekunder senare, innan jag hann koppla loss brandvarnaren så ringde väktarbolaget som vi har, de kan koppla in en kamera så de såg att det inte såg ut att vara någon fara, och samtidigt löste larmcentralen ut. Vi har ju tidigare varit med om ett par händelser innan vi haft en bra brandvarnare där vi ändå på något sätt blivit varnade. Det första var när vi hade våran förra hund, Nalle och några katter. Jag tror att det var någon av katterna som lyckades ha omkull en hårtork som låg på en fåtölj i vardagsrummet med kontakten i. Den gick igång och fåtöljen började brinna. Katterna gömde sig men hunden sprang ut och in i vardagsrummet och skällde högt så att vi skulle se att det brann. En annan gång, där vi bor nu fast för länge sedan, hade Monika och jag somnat på dagen i sofforna mitt på dagen. Vi hade inga djur då och jag hade en tid innan tömt täljstenskaminen på aska som jag uppfattade att det inte kunde finnas kvar någon glöd i. Helt plötsligt vaknar jag upp och rundtimmerväggen har börjat brinna och Monika sover djupt. Jag hann släcka snabbt och skadorna hann inte bli så stora så de syns inte så mycket idag trotts att lågorna var ganska stora. Jag måste av någon anledning vaknat upp ur min djupa sömn precis när väggen antänts.

Jag håller på att släktforska en del och ibland verkar det som om mina föräldrar försöker hjälpa mig.

En dag när jag höll på framför datorn så fick jag för mig att jag skulle hämta min pappas gamla plånbok som jag fortfarande har kvar fast det var 10 år sedan han dog. När jag tittar i den så hottar jag ett visitkort som har samma namn som en syssling till mig som ingen av oss har haft någon kontakt med, bara min pappa när han var en ung man.

Jag har ett svagt minne av att min pappa sa en gång att han flera gånger när han var taxiägare kört en person till Djursholm som han i efterhand trodde att han kunde vara släkt.

Adressen och telefonnumret på kortet stämde inte men jag fick fram en annan adress i Djursholm på en man med samma namn så jag ringde upp honom och frågade om namnet på hans farfar var samma namn som en av min farmors bröder och det var det.

När jag frågade honom om visitkortet så blev han väldigt förvånad men sa att det var hans, han lämnade inte ut dem så ofta.

Han kom hem och besökte oss och det visade sig att min pappa hade kört hem honom flera gånger i taxi men han hade ingen aning om att det var hans pappas kusin som han träffat flera gånger hos min farmor när han var en liten kille och han ville se visitkortet som jag hittat.

I samma veva hittade jag ett kort på en liten bebis som jag sett förut i min farmors album men plötsligt ser jag att det står ett virkat namn på bebisen. Det är ju min nyfunna sysslings lillasyster.

Sent på lördagen 19/5 2018 hände något sådant som man kan fantisera om men som aldrig händer. Jag hade helt klart någon ängel som hjälpte mig. Vi har ju inte så gott ställt just nu med allt som varit runt Monikas sjukdom och att jag gått i tidig pension just därför, men vi klarar oss ganska bra här ute i skogen. Men just den här månaden har vi lite extra utgifter. Jag fick för mig att jag väldigt sent på kvällen skulle städa en skräphörna som jag inte rört på flera år. jag har inte använt plånbok eller kontanter på flera år men vi har flera plånböcker som ligger och skräpar. Jag ser en av Monikas gamla stora plånbok, knölig, och bestämmer mig att kolla så det inte ligger något papper kvar i den. Jag stoppar ner handen och känner något papper som sitter fast lite och drar upp "EN GAMMAL 500 lapp". jag ropar till Monika som just har lagt sig och säger vad som händer medan jag stoppar ner handen och känner något som fastnat mot plånbokfodralet och drar upp "EN 500 lapp till". Monika kommer inte ihåg att hon har haft dem. jag kollar om man fortfarande kan sätta in de här 500 kr sedlarna och min bank tar emot 100 och 500 kr sedlar en månad till utan extra avgift. Konstigt att jag började rota där just nu !

Foto finns i galleriet.